Om oss

Vi är Frida och Josefine - två mammor mitt i småbarnsåren, med fulla kalendrar, heltidsjobb och barn som behöver mer än samhället är rustat att ge. Tillsammans har vi sju barn, flera med NPF-diagnoser såsom autism typ 1, ADHD och TROTS-diagnos. Vardagen för oss är långt ifrån enkel-den är ett pussel av rutiner, anpassningar, frustration, hopp små men viktiga segrar. Vi har själva levt-och lever- i verkligheten där skolan inte alltid förstår våra barns behov. Där man som förälder förväntas vara både pedagog , kurator, kontaktperson och advokat. Där man varje dag slåss för sina barns rätt till trygghet och utveckling.  Josefin är utbildad lärare med lång erfarenhet av skolans värld. Frida har fördjupad kunskap och egen erfarenhet av skolproblematik ur föräldrarperspektiv. Vår gemensamma drivkraft blev grunden till Intebaranpf - en plattform som vill stötta och stärka andra föräldrar i liknande situationer 

Vad vi erbjuder:

-Samtalsmallar

-Fakta och vägledning

-Pepp och igenkänning

-Kurser och workshops

-Samtalsstöd

Vi vet hur krokig vägen kan vara, och vi vet också att varje steg framåt räknas. Genom IntebaraNPF vill vi belysa både de dagliga utmaningarna- och framgångarna- som kommer med att vara förälder till barn med särskilda behov. Du är inte ensam. Vi går bredvid dig.

 

 

 

Jag heter Josefine och är 30 år gammal. Jag är trebarns mamma, även så kallad funkismamma då två av mina barn har npf diagnoser.  Jag arbetar som lärare och har i bagaget erfarenhet inom LSS, skolans värld, har arbetat både i mindre undervisningsgrupper samt anpassad skola. I dagsläget arbetar jag som lågstadielärare. Jag verkligen älskar mitt jobb! MEN jag vet hur tufft mina barn har det i skolan samt att jag ser hur fler och fler barn får högre och högre frånvaro och betygen dalar. Jag ser föräldrar som är uppgivna och kämpar för att få det att fungera. Alla vill sitt barns bästa är min vision. Där är grunden till intebaranpf. Den svenska skolan är inte en skola för alla. Jag vill belysa, stödja, ge tips och bara finnas där för de som känner att de står vid ett vägskäl. Det finns en väg framåt, men att hitta vägen kan ibland vara svår, även som mamma med min kunskap kan det svara svårt när skolan inte lyssnar och har förståelse för mina barn behov. 

När jag inte arbetar står jag inför en rad utmaningar med barnen. Jag kan inte säga att det är en dans på rosor, men kärleken till mina barn och kampen för dess rätt i samhället ger mig alltid energi och motivation att fortsätta. varje dag handlar om att vara kreativ, övertydlig med rutiner och bildstöd. spontanitet är inte  något vi har hemma. Möten avlöser varandra och ständig kontakt med skolan krävs för att det ska fungera. 

Utanför föräldrarollen och yrket är jag en extremt kreativ och så kallad rastlös själv. Jag precis som mina barn älskar kickar, när jag kommer på en ny idé vill jag utföra den på en gång! Jag älskar att ha många bollar i luften och problemlösning är min specialitet. Får jag själv välja aktivitet så är det att renovera huset, återbruka och odla. De ger mig återhämtning och tid för reflektion samt nya idéer. 

Jag heter Frida, är 36 år och fyrabarnsmamma. Jobbar heltid som kock på en förskola. 

På min lediga tid älskar jag att resa, åka skidor, vara ute på havet, fiska och umgås med vänner över långa middagar eller spelkvällar hemma vid mitt Xbox.

Är en rastlös själ som alltid vill ha något att se fram emot. Kanske är det just den rastlösheten som hjälpt mig hålla mig uppe i tuffare perioder – den har varit min räddning många gånger.

Har två söner i övre tonåren och två yngre döttrar. Barnen bor hos sina pappor varannan vecka, men jag får  "låna" dem en stund mitt i veckan när saknaden blir för stor. 

Jag är tacksam för den relation jag har med mina barns pappor för fastän vi blir irriterade på varandra ibland så ställer vi alltid upp och finns för varandra. 

Vill dela med mig av mitt liv och mina erfarenheter, särskilt till andra föräldrar. 

Skolan har varit en stor del av vår resa – både min och mina barns. Själv hade jag det tufft i skolan från början till slut, och när jag blev mamma hoppades jag innerligt att mina barn skulle få det lättare.

Men så blev det inte.

När min äldste son slutade nian – klädd i kostym och med lyckan i blicken – grät jag av lättnad och stolthet. Jag hade fantiserat om den dagen i flera år. Äntligen var skolplikten över äntligen kunde vi ta allt i hans takt.

Det vi inte visste då var att vi bara några veckor senare skulle börja om samma kamp men med hans lillebror. Och att det skulle bli ännu svårare den här gången för idag är han hemma på heltid.

Trots att vi lyckades vända vår äldste sons mående är oron fortfarande där. Det är en ständig kamp. Men jag bär på hopp. Jag vet att det kommer bli bra. Det måste bli bra.