Att vara mamma är i sig ett jobb... De kräver det mesta av dig. Du kämpar, provar, misslyckas, gör om, provar igen och till slut hittar du en lösning som fungerar för de inblandade.  Har du ett barn med npf så håller den där löningen en kort tid innan du behöver hitta en ny lösning igen. Innan jag skulle få barn var jag inställd på det är enkelt att ha barn, majoriteten av befolkningen har ju barn. Människan är skapt för att föröka sig. Alla som har barn säger att det är livets lott. Jag kände inte att mitt call i livet var att skaffa barn från början. Så här tre barn senare och en berg och dalbana varje dag kan jag ångra att jag någonsin tänkt den tanken. Det är verkligen så roligt, utmanande, utvecklande och glädjande! Samtidigt som det är en sån utmaning, jag känner ofta att jag bara vill ge upp, men det finns alltid någonting i mamma instinkten som fortsätter. Det kan också vara mitt driv på att lyckas. De sägs att diagnoser är ärftliga...

Jag är mamma till tre barn. Två av dem har NPF-diagnoser, vilket färgar vår vardag på alla plan. Att vara deras förälder innebär att ständigt vara på tårna – förutse, förebygga, släcka bränder, stötta, anpassa. Jag har koll på scheman, möten, känslor, utbrott, vad som kan trigga och vad som ibland hjälper. Jag försöker hjälpa både skola och förskola att förstå, att se mina barn, att skapa fungerande dagar för dem. Och alldeles för ofta hamnar jag i strid – inte för att jag vill, utan för att jag måste. För mina barns rätt till trygghet, stöd och en chans att må bra.

”Det är inte mig det är fel på – eller?”När barn slutar tro på sig själva i skolan