Det börjar vända sakta– och det märks.

Min son som börjar högstadiet till hösten har varit hemma från skolan och längre tid nu. Efter jullovet har han varit i skolan max tio dagar sammanlagt, och sedan 7 mars är han hemma på heltid. Tidigare var tålamodet kort, särskilt med småsyskonen. Han var ofta lättirriterad, ljudkänslig och orkade sällan följa med om vi skulle iväg någonstans.

Men i torsdags märktes att något var annorlunda. 

Han följde med mig och de yngre syskonen till skateparken. Han var på gott humör, mer tålmodig än vanligt – även när syskonen blev lite stökiga. Efteråt gick vi hem till en kompis, grillade, körde fyrhjuling och hade kul. Han vid middagen pratade han mer än vanligt, skrattade och skämtade.

Han börjar själv märka att han mår bättre. Det är så skönt att se.

Men när vi jobbar lite med skolarbeten hemma säger han: "Jag förstår inte. Jag kan inte tänka. Jag känner mig trög och dum."

Då jag vill påminna honom: "Det är inte konstigt att du känner så. Din hjärna har varit under stress och pressat så länge. Den är trött. Och när man är utmattad känns allt mycket svårare än det egentligen är. Men det kommer att bli bättre – steg för steg. Och du ska inte vara så hård mot dig själv."

 

 

 

 

Ångest

2025-05-29

Jag tror att jag har haft ångest sen jag var cirka sex år.

Det var då tankarna på döden började komma. Då jag började känna en oro jag inte kunde sätta ord på – och inte hade någon att prata med om det. Istället blev det panikångest. Jag visste inte vad det var. Bara att det kändes som att något var fel på mig.

När paniken kom brukade jag springa ner till frysen, öppna luckan och sitta där en stund. Eller gå ut om det var kallt ute. Jag behövde kyla. Behövde kunna andas. För jag var rädd och trodde att jag skulle dö.

När jag blev äldre började jag långsamt förstå vad det var jag kände. Jag kunde börja öppna upp mig för vänner, läsa, lyssna och inse att det inte var något fel på mig. Jag har tränat på att hantera min ångest, och det gör jag fortfarande – men de senaste åren har det blivit mycket bättre.

Ångest är inte konstigt. Men det kan kännas övermäktigt, och det sätter sig fysiskt i kroppen – som smärta, tryck, hjärtklappning, kvävningskänsla, domningar, skakningar. Jag hade bröstsmärtor i ett års tid och vaknade på nätterna och grät, för jag trodde att jag skulle dö.

Efter att jag gjort olika tester, som arbets-EKG och ultraljud på hjärtat, och de inte hittat något fel, bestämde jag mig: nu är det dags att släppa oron. Sakta men säkert blev det mycket bättre.

Idag har jag verktyg. Jag vet när det är dags att stanna upp, vila, andas. Jag förstår att min ångest är kroppens sätt att säga ifrån. Och jag lyssnar.

Därför har det varit så viktigt för mig att prata om ångest med mina barn – redan från att de varit små. När de har känt oro på kvällen, har jag delat med mig av vad jag själv känner – och fortfarande känner ibland.
Jag har visat att det är okej. Att de inte är ensamma.

Min förhoppning är att de, genom samtal och förståelse, ska lära sig att hantera sin ångest tidigare än jag gjorde. Med hjälp. Med trygghet. Och utan skam.

Ångest är en stark känsla av oro, räd eller obehag som ofta känns både psykiskt och fysiskt. Den kan komma plötsligt eller bygga upp över tid och påverkan hur vi tänker, känner och fungerar på vardagen.

💭 Hur kan man ångest? 

Hjärtklappning

Andnöd eller svårt att andas

Illamående eller magont

Tryck över bröstet

Yrsel eller svaghetskänsla

Oro, katastroftankar eller panik

Känslan av att något är "fel" utan att kunna sätta fingret på vad

😔 Varför får man ångest?

Ångest är en del av kroppens larmsystem. Den ska hjälpa oss att reagera på fara – men ibland slår den larm även när det inte finns något verkligt hett. Det kan bero på:

Stress eller utmattning

Svåra livshändelser

Höga krav (inre eller yttre)

Trauma eller tidigare negativa upplevelser

Sårbarhet vid t.ex. NPF-diagnosör

Det går att lära sig hantera ångest genom strategier som andningstekniker, fysisk aktivitet, terapi och ibland medicin.

Att prata med någon man litar på kan göra stor skillnad.

Det är sant att ångest i sig inte är farligt rent medicinskt. Du dör inte av det, och kroppen klarar av att hantera reaktionen. Men att leva med stark eller långvarig ångest kan vara oerhört begränsade och plågsamt. Det påverkar hela livet:

🟢Man undviker platser, situationer, ibland människor.

🟢Man kanske inte klarar skolan eller jobbet.

🟢Man tappar livsglädje, isolerar sig, får svårt att sova.

🟢För vissa leder det till depression eller självskadebeteenden.

Så även om inte är farligt i bemärkelsen att den skadar kroppen direkt – så kan det vara livsförändrande på ett väldigt negativt sätt, särskilt om man inte får rätt stöd.

 

Panikattacker – och att inte bli hörd

Min son började få panikattacker när han var runt 10 år. Det kommer oftast på kvällar eller mitt i natten.

Jag vaknade av att han skrek i panik, sprang ner för trappen, sen upp igen till sitt rum där han kastade sig under täcket och försökte gömma sig från allt det otäcka som kändes i kroppen.

Själv vaknade jag med hjärtat i halsgropen. Rusade efter, försökte hålla om, lugna, andas tillsammans med honom.

Vi kämpade oss igenom många såna nätter.

Jag berättade om det – för läkare, för BUP, för habiliteringen. Men ingen frågade vidare. Ingen sa: "Det där låter tufft, ska vi hjälpa honom med det?"

Ingen visade att det finns sätt att hjälpa barn som får panikattacker.

Och det gör ont. Att ropa på hjälp – och inte bli hörd. Att stå där med ett barn i famnen som kämpar för att andas, medan man själv får försöka vara både tryggheten, behandlingen och den som orkar.

 

Det borde inte vara så här.

 

Hjälp med ångest 💬🤍

🤍Andas – sakta och djupt. Det lugna nervsystemet.

🤍Sätt ord på det – skriv ner vad du känner eller säg det högt.

🤍Rör på dig – även en kort promenad kan lindra trycket i kroppen.

🤍Sök trygghet – ring någon, håll i något som känns tryggt.

🤍 Kom ihåg – ångest går över. Det känns inte så i stunden, men det gör det.

Du förtjänar att må bättre. Att få hjälp. Att inte behöva bära allt själv.

🤍 Våga prata. Våga söka stöd.

Du är viktig. På riktigt.

/Frida 

 

 

 

 

 

 

 

När skolan blir för mycket – psykisk ohälsa som ett rop på hjälp

Allt fler barn drar sig undan från skolan. Det börjar kanske med enstaka frånvaro, någon dag här och där. Men snart blir det regelbundet. Långvarigt. Och det handlar om lättja eller ovilja. Frånvaron är ofta ett symptom – på en skola som blivit för mycket.

Bakom orden "jag orkar inte" döljer sig ofta något större. Något som byggts upp över tid.

Skolmiljön, med sina höga krav, sin ständiga jämförelse och bristande anpassningar, blir för tung att bära. Barnet vill stå ut, försöka anpassa sig – tills det inte går längre. Det som syns utåt som "frånvaro" är i själva verket ett barn som signalerar: "Jag klarar inte mer."

1. Ångest

Många barn utvecklar ångest i takt med att kraven ökar och förståelsen minskar.

Skolrelaterad ångest: att prestera, redovisa, passa in.

Social ångest: rädslan att säga fel, bli utanför.

Generaliserad oro: att aldrig räcka till – inte i skolan, inte hemma.

2. Nedstämdhet och depression

När barnet känner att det aldrig lyckas, att det inte blir förstått eller mött, försvinner lusten.

Skolan kan ha meningslöshet.

Intressanta förvinster.

Barnet säger: "Det spelar ändå ingen roll."

3. Utbrändhet

Ja, barnen kan bli utbrända.

Efter år av överkrav, otydliga förväntningar, bullriga miljöer och ständiga anpassningar som inte räcker till, tar orken slut.

Barnet tappar energi, fokus och motivation.

Orkar inte ens försöka längre.

4. Panikattackerare

När kraven blir för stora kan kroppen reagera kraftfullt.

Hjärtklappning. Svårt att andas.

Paniken kommer inför skoldagen – eller redan på kvällen innan.

5. Självskadebeteende och mörka tankar

För vissa blir pressen outhärdlig.

De tar till självskada för att hantera känslor.

Hopplösheten tar över: "Jag vill inte mer."

Dessa signaler måste alltid tas på största allvar.

6. Psykosomatiska symptom

Ont i magen, illamående, huvudvärk – utan fysisk orsak.

Kroppen bär på det psyket inte får utlopp för.

7. Sömnstörningar

Barnet somnar inte, vaknar kallsvettig eller sover för mycket.

Utan återhämtning blir allt ännu svårare.

Vi måste prata om det – som det är

Det är lätt att kalla det för ”skolvägran”. Men i själva verket är det ofta ett barn som försökt lite för länge i en miljö som inte varit anpassad. Ett barn som behöver förståelse – inte mer press.

Vi vuxna behöver våga se skolans roll. Inte för att skuldbelägga – utan för att förändra. För att skapa en skola där barn inte blir sjuka av att försöka passa in.

/Frida

 

 

 

 

 

 

 

Ett bortglömt barn som slutat älska sig själv 

2025-05-27

---

”Det är inte mig det är fel på – eller?”
När barn slutar tro på sig själva i skolan

”Ett kränkt barn slutar inte älska sina föräldrar, det slutar älska sig själv.”
– Jesper Juul

Det här citatet från Jesper Juul är tänkvärt på så många plan. Och även om det syftar på relationen mellan barn och föräldrar, går det också att överföra till en annan viktig miljö i barns liv – skolan.

För ett barn som inte passar in i skolans mall kan varje dag bli en kamp. Inte för att barnet är ovilligt eller "omotiverat", utan för att miljön, kraven och förväntningarna gång på gång signalerar: "Det är du som behöver ändra dig."

När ett barn ständigt får höra att det stör, att det måste skärpa sig, att det måste anstränga sig mer, bli bättre på att sitta still, lyssna, samarbeta – då börjar något sakta vittra inifrån.

Barnet slutar inte vilja vara en del av gemenskapen. Det slutar inte längta efter att lyckas, efter att få vara med, bli förstått och bli sett. Men det börjar tvivla. På sig själv.

När skolan inte förstår, börjar barnet tro att det är fel på det.

Barn med NPF-diagnoser som ADHD, autism eller trotsproblematik får ofta höra hur de borde bete sig, istället för att bli förstådda i varför de reagerar som de gör. Deras försök att kommunicera – ofta genom utbrott, vägran eller tillbakadragenhet – tolkas som trots, lathet eller dålig uppfostran.

Men inuti finns ett barn som kanske kämpar för att orka med ljuden, kraven, det sociala spelet, misslyckandena. Ett barn som gång på gång får höra att det måste ändra sig, men aldrig upplever att det är någon som lyssnar på hur det faktiskt har det.

Och till slut kanske barnet slutar be om hjälp. Slutar försöka. Slutar tro på att det kan. Slutar tro på att det är älskat, värdefullt och duger – precis som det är.

Vad kan vi vuxna göra?

Vi kan börja lyssna. Vi kan börja ifrågasätta om det verkligen är barnet som behöver förändras – eller om det är skolmiljön som behöver anpassas.

Vi kan ställa oss frågan: ”Vad försöker mitt barn säga mig – bakom beteendet?”

För det är där vi hittar svaren. I förståelsen, i relationen, i viljan att se barnet som det är – inte som vi tycker att det borde vara.

Det är där vi bygger självkänsla. Det är där vi skyddar barnet från att sluta älska sig själv!

 

Vad gör vi?

---

Vad gör vi?

Många ungdomar som inte är i skolan tillbringar dagarna tillsammans – ofta utan vuxennärvaro. Föräldrar jobbar, fritidsgården är stängd under skoltid, och skolpersonalen har händerna fulla med de elever som faktiskt är där. Resultatet? Ungdomar driver runt. Hittar på saker de inte borde. Och halkar längre och längre bort från gemenskap, tillit – och framtidstro.

Men tänk om vi kunde vända på det.

Tänk om det fanns en plats för dem – mitt på dagen, när skolan inte funkar.
En ungdomsgård, öppen under skoltid, där de får komma precis som de är.
Där det inte handlar om prestation, utan om närvaro.
En trygg plats med vuxna som ser dem. Pratar med dem. Bygger relationer.

Där de kan skapa – kanske snickra, måla, laga något.
Där det finns en musikstudio, en soffa att hänga i.
Och för den som vill – möjlighet att plugga i sin egen takt, på sina egna villkor.
Sitta bredvid en kompis. Sitta ifred. Bara vara.

Det handlar inte om att ersätta skolan –
utan att skapa en bro tillbaka till den.
Ett andningshål. Ett alternativ. Ett första steg.

Eller tänk om vi kunde hitta riktigt bra praktikplatser –
med handledare som förstår att vägen till arbetslivet ibland går genom omvägar.
Där ungdomar får känna sig behövda. Får lyckas.
Bygga självkänsla. Hitta tillbaka till sig själva – och kanske också framtiden.

Men vem gör det? Hur finansieras det?
Är det kommunen? Skolan? 
Eller måste vi – föräldrar, eldsjälar, människor som vägrar ge upp – ta första steget?

En sak är säker:
Vi har inte råd att förlora fler barn och unga till hopplöshet.
Inte ett enda till.

Vi måste våga tänka nytt.
Vi måste bygga det som inte finns – än.

Vad tänker du?
Hur skapar vi plats för dem som fallit mellan stolarna?

/Frida

---

 

 

Barn som driver omkring

2025-05-27

 

Vissa barn sitter ensamma hemma. Andra – som min son – rör sig ute, tillsammans med andra ungdomar som också har hög frånvaro från skolan. De driver runt, letar efter något att göra, något som känns spännande eller bara får tiden att gå.

 

Igår fick vi rycka ut. Jag såg att min son lagt ut en bild på en bil som kört av vägen, följt av en video där de fortsätter köra.

 

Jag ringer honom – inget svar.

Skriver och frågar vem han är med.

Ser på kartan var de befinner sig.

Ringer hans pappa, som direkt springer till bilen och kör dit.

 

Väl framme frågar han vad de gör.

"Vi glider bara runt", svarar de.

 

Jag kollar upp bilens registreringsnummer. Den är anmäld som stulen.

 

Jag får tag på ägaren – och får veta att killen som körde inte alls är 18 som de sagt. Han är 16.

 

Vi ringer polisen. Killarna får lämna kissprov.

Tack och lov var testet negativt för vår son.

 

Polisen tar med sig 16-åringen.

Vår son och hans vän får gå.

 

Sedan står vi där. Trötta. Oroliga.

Vi försöker prata med vår son.

Vi säger att vi inte är arga – vi är rädda. För honom. För vad som kunde ha hänt.

 

Och mitt i allt slår insikten till:

Man kan göra allt "rätt" som förälder.

Ha rutiner, finnas nära, bygga en trygg och kärleksfull relation.

Och ändå kan ens barn hamna snett.

För världen där ute är stark. Dragningskraften är stor.

Särskilt när man står utanför skolan, sammanhanget, vardagen.

 

Så vad gör vi nu?

Vad skulle kunna hjälpa?

Hur skapar vi alternativ för de barn som inte passar in just nu – men som behöver oss mer än någonsin?

 

/Frida

 

 

Trygghet och relation – grunden för en fungerande skolgång

2025-05-26

När ett barn inte fungerar i skolan letar vi ofta efter snabba lösningar: rätt stöd, rätt diagnos, rätt åtgärdsprogram. Men mitt i allt det där glömmer vi ibland det allra viktigaste: trygghet och relation. Utan dessa två pelare spelar det ingen roll hur många pedagogiska metoder vi har – barnet kommer ändå att kämpa.

Och det är vårt ansvar som vuxna att bygga dessa pelare – varje dag, i varje möte.

Fysisk trygghet: Miljön måste bära barnet

Trygghet börjar med det vi kan ta på. Skolmiljön. Klassrummet. Gångarna. Ljudnivån. Det kan låta banalt, men för många barn är miljön helt avgörande för om dagen blir möjlig – eller outhärdlig.

Tänk dig själv att kliva in i ett rum utan att veta vad som ska hända. Det är högljutt, stolar skrapar, barn trängs vid dörren. Och ingen säger vad du ska göra. För barn som redan kämpar med inre kaos, blir det yttre kaoset överväldigande.

Tydliggörande pedagogik, bildstöd, visuella scheman, fasta rutiner och förutsägbarhet är inte tillval – det är grundtrygghet. När barn vet vad som händer nu och vad som händer sen, kan de släppa garden. Först då finns det utrymme att ta in lärande. Struktur är inte kontroll – det är omtanke.

Relationell trygghet: Sluta aldrig försöka nå barnet

Den relationella tryggheten är kanske den svåraste – och viktigaste. Den byggs inte över en dag, inte med en belöning, inte genom ett mentors samtal varannan vecka. Den byggs i det vardagliga. I hälsningen varje morgon. I att du säger barnets namn även om hen aldrig svarar. I att du ler, även när du får en sur blick tillbaka. I att du inte ger upp.

Vi måste visa barnen att vi står kvar – även när det blåser. Att vi tål deras tystnad, deras ilska, deras undvikande. Att vi finns där ändå.

Berätta om dig själv. Ge exempel från ditt eget liv. “Vet du, jag blir också arg ibland när jag måste göra saker jag inte vill.” Det öppnar dörrar, utan att kräva något tillbaka.

Och viktigast av allt – sluta aldrig inkludera barnet. Även om barnet alltid säger nej till att delta, bjud ändå in. “Vill du vara med och rita? Jag har lagt fram pennor åt dig också.” Det är inte säkert att du får ett svar. Men det är säkert att du planterar något.

Känslomässig trygghet: Var barnets känslokompass

Barn behöver vuxna som guidar dem genom känslostormen – inte bara med regler, utan med förståelse. Känslomässig trygghet handlar om att hjälpa barnet sätta ord på det som känns.

När ett barn är ledset eller argt, spegla det: “Jag ser att du är jättearg just nu. Det är okej att känna så.” Dela med dig: “När jag var liten blev jag ofta frustrerad när jag inte förstod vad läraren ville att jag skulle göra.” Du visar barnet att känslor är okej – och hanterbara.

Det handlar inte om att lösa barnets problem åt dem, utan att stå bredvid och visa: jag finns här. Vi tar oss igenom det här tillsammans.

Kulturell trygghet: Se hela barnet

Vi får aldrig glömma att varje barn kommer med sin egen bakgrund, sina referensramar, sin kultur. För att skapa trygghet måste vi visa respekt för det – och nyfikenhet.

Fråga barnet om deras vardag, traditioner, språk. Våga erkänna att du inte vet allt – och att du vill förstå. Bekräfta barnet i sin helhet, inte bara som “elev”, utan som människa.

Relation handlar om att vara genuint intresserad av den som står framför dig – och att visa det. Inte en gång. Utan om och om igen.

---

När barnet kör i mörker – var lyset på bilen

Vissa barn befinner sig i en skolvardag där det ständigt är mörkt. Där de inte ser vägen framåt. Där varje nytt moment känns som en osynlig kurva.

Du är inte bilen. Du kan inte styra åt barnet. Men du kan tända lyset.

Du kan hjälpa barnet att se nästa steg. Skapa struktur. Bygga relation. Hålla i och hålla ut.

Och när barnet tvivlar på sig själv – vilket det ofta gör – måste du stå stadigt. Du är väglyktan. Refugen. Ljuset som visar att vägen finns, även när barnet inte ser den.

För det är då trygghet och relation betyder som mest.
När det blåser. När det är mörkt.
Och när barnet behöver någon som står kvar.

/Josefine

 

 

 

 

SPINDELN I NÄTET

2025-05-25

 Spindeln i nätet

Många familjer som lever med barn som har särskilda behov vittnar om hur svårt det är att få till ett fungerande samarbete mellan de olika instanser som är inblandade i barnets liv. Skolan, BUP, habilitering, socialtjänst och andra aktörer arbetar ofta parallellt – men sällan tillsammans.

Trots att alla har barnets bästa i fokus, hamnar viktig information lätt mellan stolarna. Det som berättas i ett möte glöms bort i nästa, eller försvinner helt när personal byts ut. Den bristande samordningen gör att föräldrar ofta tvingas axla rollen som samordnare, dokumentations ansvarig och kravställare – samtidigt som de försöker vara just föräldrar.

Många känner sig maktlösa inför ett system där ingen riktigt har helhetsansvar, och där varje möte kräver att man börjar om från början. I värsta fall leder det till att barnet inte får det stöd det har rätt till, vilket påverkar både skolgång, hälsa och familjens livssituation.

Det är här intebaranpf kommer in. Genom att erbjuda en "spindel i nätet" stöttar vi föräldrar i möten, håller ordning på instansers information samt möter skolan med krav för att barnet ska fungera i skolan.

/Josefine 

 

 

 

Vårt senaste försök

 

24/5-25 Vårt senaste försök

Jag vill berätta om vårt senaste försök att få vår son tillbaka till skolan. 

Han hade redan varit hemma länge då.

Vi kallades till ett möte med rektor, lärare och kurator. Där satt vi, och fick höra: "Nu måste ni samarbeta. Vi behöver kraftsamla för att få honom tillbaka. Ni måste göra er del." Som om det inte är det vi gör. Varje dag. Hela tiden. Det enda vi gör – försöker.

Jag svarade: "Jag ger det två veckor. Jag får åka från jobbet på arbetstid och försöka få honom till skolan. Vi ska ge allt vi har" Jag åker hem varje dag oavsett om han följer med eller inte.

Så jag åkte hem varje morgon i två veckor. Försökte. Övertalade. Bad. Men han kom aldrig ut. Inte en enda gång.

På sista dagen följde även hans pappa med. Tillsammans försökte vi – en sista gång. Efter 30 minuter lyckades vi få ut honom genom ytterdörren. Men han ville inte. Han gick snabbt ifrån oss, iväg från något som för honom kändes outhärdligt.

Vi hämtade bilen, körde ikapp honom. Till slut fick vi honom att sätta sig i bilen. 

När vi kom fram till skolan öppnade vi bildörren och sa: "Kom, vi går in tillsammans – alla tre." Då drog han snabbt – in på en gata där vi inte kunde följa efter med bilen.

Och där brast det inom oss.

Vad är det vi utsätter vårt barn för? Om han inte ens klarar av att ta några steg mot skolbyggnaden tillsammans med oss – hur stark är den ångest han bär på då?

Det var där och då vi bestämde oss. Nu räcker det. Nu får han vara hemma. Återhämta sig. Få landa. Få känna att han duger, precis som han är.

En vecka senare:

Efter vårat senaste försök att få han till skolan hade vi ett möte. Jag satt där och sa det som det var: Nu räcker det. Nu väljer jag att stå bakom mitt barn. För han orkar inte gå till skolan just nu – och att fortsätta pressa honom skulle bara göra det värre. Det vi kan göra, det vi ska göra, är att ge honom den återhämtning han så tydligt behöver. Han ska få vara hemma. Få vila. Få hem det skolmaterial han själv efterfrågat.

De såg bekymrade ut och påpekade att det bästa för varje barn är att vara i skolan.

Jag svarade att ja, självklart – det är ju precis det vi också vill. Att han ska kunna vara i skolan utan ångest och få må bra.

Det kändes nästan som om de trodde att vi håller honom hemma med vilja.

Vi avslutade mötet, och hans lärare skulle fixa fram material som jag kunde ta hem.

Men så kom den. Igen. En ny orosanmälan till socialtjänsten.

Och det som gjorde mest ont var orsaken: att skolan upplever att vi som föräldrar har gett upp.

Det var som ett slag i magen. För det är ju precis tvärtom.

Jag förstår att skolan känner oro. Jag vet att frånvaro väcker frågor. Men det vi längtar efter är att få bli bemötta med tillit. Vi har visat förut vad som är möjligt – tillsammans hjälpte vi vår äldste son från ett mörker till ljus. Det var tufft, men det gick. Det borde räknas. Men det verkar ha fallit i glömska.

Vi vet vad vårt barn behöver. Vi gör det som krävs – inte genom att tvinga honom över en gräns han inte klarar av, utan genom att stå kvar. I lugnet. I kärleken. I tilliten.

 

/Frida. 

 

 

 

 

Instanser 

23/5-25

Instanser som ofta kopplas in vid hög skol frånvaro – särskilt vid kontakt med BUP:

1. Skolan

Elevhälsoteamet (EHT): Rektor, skolkurator, skolsköterska, specialpedagog, ibland psykolog.

Mentor eller klasslärare: Har den dagliga kontakten och följer upp frånvaro.

Specialpedagog: Utreder behov av anpassningar, stöd och särskilt stöd.

Skolpsykolog: Kan göra bedömningar eller observationer.

Rektor: Ansvarar för beslut om åtgärdsprogram och eventuella anpassade upplägg.

 

2. BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin)

Utreder psykisk ohälsa och neuropsykiatriska tillstånd (t.ex. ADHD, autism).

Kan sätta in behandling, t.ex. samtalsterapi eller medicinering.

Skriver ofta utlåtanden till skola eller Försäkringskassan vid behov.

Samverkar ibland med skolan och vårdnadshavare i SIP-möten (se nedan).

 

3. Socialtjänsten

Kopplas ibland in om skolan gjort orosanmälan vid långvarig frånvaro.

Kan erbjuda stöd till familjen, t.ex. familjebehandling eller kontaktperson.

Kan ingå i samordnade insatser genom t.ex. "Socialtjänstens öppenvård".

 

4. Vårdcentral eller barnläkarmottagning

Om barnet har somatiska symtom, t.ex. huvudvärk eller magont kopplat till skolstress.

Kan initiera remiss till BUP eller annan specialistvård.

 

5. HAB (Habiliteringen)

Om barnet har konstaterad NPF-diagnos (t.ex. autism).

Erbjuder stöd till barn och föräldrar, samt samverkar ibland med skola.

 

6. Kommunens stödinsatser

Elevstödsenheten eller särskilda team för problematisk skolfrånvaro (finns i vissa kommuner).

Barn- och utbildningsförvaltningen: Vid särskilda åtgärder eller anpassad skolgång.

 

7. Samordnade möten – SIP (Samordnad Individuell Plan)

Möte där vårdnadshavare, skola, BUP, socialtjänst och andra aktörer träffas tillsammans.

Målet är att göra en gemensam plan för barnets bästa.

 

 

 

 

Att stötta sitt barn när skolan inte fungerar

22/5-25

När skolan inte fungerar – hur stöttar man sitt barn?

Det finns få saker som gör så ont som att se sitt barn må dåligt. När skolan inte fungerar och frånvaron blir hög, är det lätt att känna sig ensam, ifrågasatt och trött. Många föräldrar beskriver hur de kämpar varje dag för att förstå, stötta, förklara – och samtidigt försöka hålla ihop vardagen.

Om du befinner dig mitt i det här: du är inte ensam. Och det finns sätt att stötta, även när det känns som om allt har låst sig.

 

1. Lyssna utan att lösa allt direkt

Barn som inte klarar skolan just nu behöver få känna att deras upplevelse tas på allvar. Det handlar inte om att “bara gå dit” – det handlar ofta om ångest, krav som blivit för stora, eller en kropp som säger stopp. Bekräfta känslorna. Du behöver inte ha alla svar – ibland räcker det att säga: “Jag ser att du inte mår bra. Jag finns här.”

 

2. Bygg en trygg vardag hemma

När skolan faller bort försvinner ofta rutiner. Men en struktur hemma – även om den är mjuk – kan göra stor skillnad. Regelbunden sömn, mat, dagsljus och små stunder av meningsfull aktivitet hjälper både kropp och själ att återhämta sig.

 

3. Ha kontakt med skolan – men i rätt takt

Du känner ditt barn bäst. Kanske är det inte läge att prata om återgång till skolan direkt. Men skolan har ett ansvar att samverka. Försök ha en öppen dialog där fokus ligger på barnets mående, inte bara på närvaro. Små steg kan vara att få hem skolmaterial, ha digital kontakt eller besöka skolan när ingen annan är där.

 

4. Du är viktig – men du ska inte bära allt

Som förälder blir man ofta samordnare mellan skola, BUP, habilitering och andra instanser. Men det är inte meningen att du ska klara allt själv. Be om hjälp. Be att någon annan håller i trådarna så att du kan få vara just det ditt barn behöver mest – en förälder.

 

Att ett barn inte klarar skolan just nu är inte ett misslyckande. Det är ett tecken på att något behöver förändras – i skolmiljön, i bemötandet, i förväntningarna. Men med stöd, tid och förståelse går det att hitta tillbaka till trygghet, lärande och framtidstro. En dag i taget. Tillsammans.

 

 

 

 

Barnets perspektiv

Barn-

Jag vet att man ska gå till skolan. Men jag vill inte. Jag vill vara hemma. Där är det lugnt. Där är det ingen som stör, ingen som tittar snett, ingen som stressar mig.

I skolan blir allt för mycket. Jag klarar inte av alla ljud, det känns som att huvudet ska sprängas. Jag försöker lyssna men jag tappar bort mig hela tiden. Alla andra verkar fatta vad vi gör, men jag gör inte det. Jag har halkat efter och nu känns det som att jag aldrig kommer hinna ikapp.

Och jag får sån stress av läxor och prov. Det känns som att jag måste vara duktig hela tiden, men jag orkar inte. Jag vill bara gömma mig ibland. Slippa allt. Slippa känna mig dålig.

Det är inte för att jag inte bryr mig. Jag vill klara skolan. Men just nu orkar jag inte vara där. Hemma känns tryggt.

 

Förälder-

"Det handlar inte om att inte vilja – utan om att inte orka."

Mitt barn vet att skolan är viktig. Han vill klara den, vill vara där som alla andra. Men just nu går det inte. För varje morgon är en kamp, inte mot lathet – utan mot ångest, överväldigande intryck och en kropp som säger nej.

I klassrummet är ljuden för starka, tempot för snabbt och kraven för många. Han försöker, men tappar bort sig. Ser hur andra förstår medan han halkar efter. Den känslan – av att inte räcka till – gör så ont. Han vill inte ge upp. Men han måste få vila. Få andas.

Hemma hittar han något han inte känner i skolan: trygghet. Lugnet att bara få vara. Att inte bli dömd, inte behöva prestera varje minut. Det är inte ett tecken på att han inte bryr sig – det är ett tecken på att han har kämpat för länge, för hårt, och nu behöver återhämta sig.

 

Skolans uppdrag – mer än bara kunskap

Skolan har ett viktigt och omfattande uppdrag. Det handlar inte bara om att lära ut fakta eller förbereda barn för framtida studier och arbete – utan också om att forma trygga, nyfikna och ansvarstagande individer. Enligt skollagen ska utbildningen främja alla elevers utveckling och lärande, samtidigt som den ska vara likvärdig för alla.

Det innebär att skolan har ansvar för både kunskap och omsorg. Alla barn ska få möjlighet att lyckas, oavsett förutsättningar. Det kräver att skolan anpassar undervisningen, ger stöd där det behövs, och ser varje elev som en individ.

Skolan ska också vara en plats för gemenskap, trygghet och tillhörighet. Ingen ska känna sig utanför. Samtidigt måste skolan balansera detta med sitt uppdrag att följa läroplaner, betygssystem och närvarokrav – vilket ibland krockar med barns behov, särskilt när det gäller elever som inte mår bra eller som har svårigheter att vara i skolan.

Det är ett svårt uppdrag. Men i grunden handlar det om en sak: att varje barn ska få det den behöver för att kunna växa, utvecklas och må bra

 

"Jag vet att skolan är orolig."

Jag tror att skolan känner sig maktlös just nu. De vill så gärna att mitt barn ska komma tillbaka, att han ska få vara en del av gemenskapen, av lärandet, av det som skolan vill ge. Och när han inte kommer, väcker det nog både frustration och sorg. För de bryr sig. Det är jag säker på.

Jag tror att de undrar vad de kunde gjort annorlunda. Kanske känner de att de misslyckats. Eller att de inte når fram. Jag ser att de vill hjälpa – men att de inte alltid vet hur.

Och samtidigt försöker de leva upp till sitt uppdrag. De har ansvar. För att barn ska få utbildning, för att ingen ska lämnas utanför. Det krockar ibland med hur mitt barn fungerar just nu. För han behöver något annat. Mer tid. Mindre tryck. Mer förståelse.

Jag vet att det här inte är lätt för skolan. Det är inte lätt för oss heller. Men vi vill alla samma sak: att mitt barn ska må bra.

/Frida

 

Socialtjänsten

21/5-25

Trots fyra orosanmälningar och en genomförd utredning har vi fortfarande inte blivit erbjudna någon hjälp. Bedömningen har varit att det inte finns något mer att göra – att vi redan gör allt vi kan.

Som en handläggare uttryckte det: "Det här tar tyvärr bara onödig tid och energi från er."

Trots att vi inte fått någon hjälp där och bara springer på förhandsbedömningar och en utredning så har jag enbart goda erfarenheter av kontakten med alla instanser och personer vi har mött längs vägen – och det vill jag verkligen lyfta fram. Det är främst inom skolans värld som det ibland har skurit sig, men aldrig med någon från de andra verksamheterna. Och det är kanske inte så konstigt – just i skolan blir det ofta som mest känsligt för alla inblandade. 

Vad har ni fått för hjälp från socialtjänsten? Och har det faktiskt gjort någon skillnad?

Socialtjänsten kan erbjuda flera olika typer av stöd vid problematisk skolfrånvaro, beroende på barnets behov och familjens situation. Här är några exempel på vad de kan hjälpa till med:

1. Stödjande samtal och rådgivning

Med både föräldrar och barnet.

Hjälp att förstå situationen och hitta lösningar tillsammans.

Samordning med andra instanser som skola, BUP eller habilitering.

2. Kontaktperson eller familjebehandlare

En vuxen som regelbundet träffar barnet för att bygga förtroende, motivera och stötta tillbaka till skolgång.

Familjebehandling i hemmet kan ges om det finns behov av mer omfattande stöd.

3. Samordnad individuell plan (SIP)

Socialtjänsten kan ta initiativ till en SIP där alla inblandade (t.ex. skola, BUP, habilitering) träffas för att göra en gemensam plan kring barnets behov.

4. Föräldrastöd

Hjälp att hantera oro, konflikter och struktur i vardagen.

Ibland i form av samtalsstöd, föräldragrupper eller hjälp i hemmet.

5. Insatser enligt SoL (Socialtjänstlagen)

Om barnets situation bedöms som allvarlig kan mer omfattande insatser sättas in.

T.ex. stöd boende, familjebehandling, kontaktfamilj – men detta sker efter utredning och i samråd med familjen.

6. Samarbete med skolan

Socialtjänsten kan delta i skolmöten och hjälpa till att tydliggöra vad som krävs av olika aktörer.

Ibland kan deras närvaro göra att skolan agerar snabbare eller tydligare.