Att vara mamma är i sig ett jobb... De kräver det mesta av dig. Du kämpar, provar, misslyckas, gör om, provar igen och till slut hittar du en lösning som fungerar för de inblandade. Har du ett barn med npf så håller den där löningen en kort tid innan du behöver hitta en ny lösning igen. Innan jag skulle få barn var jag inställd på det är enkelt att ha barn, majoriteten av befolkningen har ju barn. Människan är skapt för att föröka sig. Alla som har barn säger att det är livets lott. Jag kände inte att mitt call i livet var att skaffa barn från början. Så här tre barn senare och en berg och dalbana varje dag kan jag ångra att jag någonsin tänkt den tanken. Det är verkligen så roligt, utmanande, utvecklande och glädjande! Samtidigt som det är en sån utmaning, jag känner ofta att jag bara vill ge upp, men det finns alltid någonting i mamma instinkten som fortsätter. Det kan också vara mitt driv på att lyckas. De sägs att diagnoser är ärftliga...
Min förstfödde skapade många känslor, mycket tvivla och mycket googlande. Du vet hur det är, första barnet, du vet egentligen ingenting. Du har ingen aning om vad du ger dig in på. Denna lilla späda pojk, hängde i min famn, tätt intill dag in och ut... Jag såg andras barn som låg glatt i vagnen, var nöjd mest hela tiden. Så var inte mitt fall, så fort jag lade ned barnet grät han hysteriskt, andra barn började äta mat, inte mitt, andra barn var helt enkelt nöjda, medans mitt barn skrek och grinade hysteriskt så fort han inte var nära mig. Utvecklandes gjorda han, men de krävdes 1000% av mig hela tiden för att han skulle våga, för att han skulle prova, för att han skulle misslyckas och prova igen, för att lära. Så är det än idag 9 år senare.
Två och ett halvt år sedan föddes lillebror. Han var tvärt emot, han ville inte vara nära. Han skrek konstant i fyra månader. Han hade inte kolik, skriket är en idag oförklarat. Denna lilla kille har alltid haft en extrem vilja, mer energi än någon jag träffat, vill han lära sig så kämpar han tills han kan. Han är verkligen högt och lågt och allt där emellan varje dag!
Ni förstår två motsatser, som natt och dag... de två har bråkat, slagits, behövt helt olika saker för att få dagarna att fungera. Fortfarande är det en berg och dalbana att få vardagen att fungera för dessa två. Idag är båda diagnostiserade med ADHD, storebror har trots och lillebror autism utanför sin ADHD diagnos.
Det är lätt att se till diagnoser, men att se till deras behov är desto svårare. Jag som mamma är trots allt bara en människa, jag är ingen magiker, jag har egna känslor och jag kämpar även med mig själv. Under mina år som mamma har jag hunnit diva mig själv in i väggen, med lidande för både barnen och mig själv, jag har vänt mig ut och in fem gånger för att få en fungerade vardag. Jag har suktat efter de där "perfekta livet" som visas i sociala medier, insett att vi inte kommer nå de livet. Jag har försökt vara andra till lags, "anpassat oss" för att passa in i en värld som egentligen inte är skapad för oss. Men viktigast av allt jag har även lärt mig acceptera att vi inte är som "andra" . Vi är vår familj, kanske inte helt enligt normen, men jag verkligen älskar vårt kaos.
För tre år sedan fick bröderna en lillasyster. Denna lilla tjej har likheter mellan båda bröderna. Hon har en himla fart och fläkt, men samtidigt en väldigt eftertänksam och försiktig sida.
Under många år har tankarna snurrat varför det inte fungerar, vad ska jag göra? vad jag än gör så blir det inte helt bra... IDAG känner jag mig helt lugn med det!
Jag vet vilka rättigheter mina barn har, jag vet vad jag behöver göra, jag ser signalerna och inte minst, jag vet att jag känner mina barn bäst. Jag kan stå upp och säga vad mina barn behöver och jag viker inte av vår väg framåt. Vägen är verkligen krokig, men mina barn ska få skapa minnen som inte enbart är ångestladdade, mina barn ska få minnas skolan att de faktiskt gick att ta sig igenom den och förhoppningsvis kan de vara nöjd med sin insats!
Men detta vill jag någonstans förmedla att allt är möjligt! Jag vet hur tufft det är i stunder, men att lägga tiden på det som du och din familj tycker är viktigt ger dig en sån förtur. Det spelar ingen roll vad alla andra tycker och tänker. I slutändan så är DU och det du har viktigast! Sluta aldrig tvivla på dig själv!
All lycka till dig!
Lägg till kommentar
Kommentarer